XR blockerade SvT i Malmö

Ann Engqvist skriver med anledning av att SvTs lokaler i Malmö blockerades den 18 april 2019 i Malmö.

Det fria ordet. Den tredje statsmaktens svek.

Det finns ett avgrundsdjupt slukhål mellan de som har och de som inte har. De som har pengar, de som inte har. De som KAN fördjupa sig i forskningsresultat om exempelvis klimathotet. Och dem som har rätt till information om rådande nödläge, men INTE kan, får eller ens vet om att information är deras rättighet. Det är de folkvalda som ska skydda sin befolkning. När de inte gör det kommer den tredje statsmakten in i bilden. Framförallt när skogarna brinner, när djuren dör, grundvattnet försvinner, fiskarna dör, när klimatångesten toppar all statistik från Folkhälsomyndigheten.
Det gapas allt som oftast om att demokratin är hotad.
Slapp journalistik och en nonchalant omvärldsanalys från mediekoncerner och deras redaktioner är ett av många hot mot demokratin. Svt är public service och har skyldighet att informera om klimathotet. Att inte informera om detta är som att mata en unge med godis och efter 18 år säga att det är ohälsosamt med sötsaker och skälla ut ungen för att hen är fet. Men värre för det gäller planetens överlevnad, ingenting annat.

“Det gapas allt som oftast om att demokratin är hotad.”


Det är rättsvidrigt och väldigt väldigt långt från det journalistiska uppdraget att ” inte orka”.
Därför blockerades SvTs lokaler i Malmö. Budskapet var således – GÖR ERT JOBB!
Extinction Rebellion är en global miljörörelse som agerar utifrån en djup kunskap om fredlig civil olydnad. Miljörörelsen är partipolitisk och religiöst obunden. Folkrörelser av det här slaget har alltid varit någonting att ta på största allvar — både i diktaturer och demokratier. Många revolutioner har startats utifrån folkets missnöje.
Vi medborgare i monarkin Sverige har dock hamnat i en situation där politikerföraktet växer och där även föraktet mot journalister växer. Det är en skrämmande insikt. Om såväl de folkvalda som de som ska granska makten sviker människorna finns inget annat val för oss än att lita på dem som står oss närmast. Det vill säga — maktcentra behöver inte göra någonting, vi slår ihjäl varandra av maktlöshet, hjälplöshet och hopplöshet. Svikna av dem vi en gång trodde på.
Alla tre statsmakterna regering, riksdag och den fria pressen verkar i rådande stund inte förstå hur ett kollektivt ansvar ser ut.
SvT är public service – i allmänhetens tjänst. All annan seriös media ägs av privata näringar som räknar upplaga och annonsintäkter. Konstruktiv journalistik är därför av högsta intresse och en nåd att stilla bedja om.

Tala klarspråk om klimatet

Att i detta läge kräva av public service att säga sanningen om klimatet, granska forskningsrapporter, bilda opinion och ta sin informationsplikt på allvar är rimligt.

“Ta klimathotet på allvar”


Det var det som Extinction Rebellion ville påpeka.
Hur ska vi skattebetalare/medborgare som äger public service säga att vi vill att politiker talar sanning om klimathotet, påpeka det faktum att journalisternahar informationsplikt, att det måste till en nödläge där allt annat får stå åt sidan?
Bevakningen av rallysport, skidskytte och travhästar är detaljerad, minutiös och imponerande.
Rapport och Aktuellt har sina nyhetsredaktioner uppdelade på utrikes, inrikes, kultur, sport och ekonomi. Det fattas definitivt en klimatredaktion.
Det råder alltså klimatnödläge. Miljontals arter dör ut. Internationella företag och även statsägda företag spyr ut koldioxid. Flygbolagen och storbönder skickar lobbyister till EU. Och vad vet vi medborgare om detta? Ja inte ett vitten, framförallt inte om vi hänvisas till låsta artiklar, ett flämtade public service till sociala medier där i stort sett varenda kotte kan utnämna sig själv till journalist.
Det finns samma bråddjupa mellan dem som gör sitt jobb och tar sitt uppdrag på allvar och dem som inte gör det. Det vill säga – det finns journalistik och det finns ”skriv av en pressrelease, checka av ett hyfsat viktigt ämne och gå sedan till gymmet – texter”. I det senare exemplet kan man lugnt säga att det finns ett svart hål av missuppfattningar om är vad journalistik är.
Politiker måste ta klimathotet på allvar. Journalisterna måste ta klimathotet på allvar.
Ett varnande exempel som problematiserar läget:
1992 försvarade lettiska journalister radiotornet i Riga med sina kroppar. Varför? Jo för att den sovjetiska staten inte skulle erövra det sista landmärket för drömmen om en demokrati. Dessa journalister var alltså beredda att sätta livet till. De bildade en mänsklig kedja runt redaktionen, den sista utposten, sin röst. De stod där tysta och modiga när pansarvagnarna rullade in, när området fylldes av beväpnade soldater och poliser.
Martin var en av dem. Han var trebarnsfar och hade avskedats från radiostationen för att han rapporterat om korruption i maktens led, om desinformation från myndigheter och om politiskt aktiva medborgare som försvunnit spårlöst. Det är beundransvärt. Och ingen har någonsin kritiserat aktionen från västerländernas håll. Det fria ordet måste alltid försvaras oavsett.
Och i denna visshet sjunker svenska journalister tillbaka i sina skrivbordsstolar, tar en kopp kaffe och tänker stort om sig själv. Kollektivt arbetar de var och en för det fria ordet.
Döm om deras förvåning när det inte finns något fritt ord att försvara för oss medborgare, när det fria ordet och den granskande journalistiken äter sig själv inifrån. Äts upp av likgiltigheten.

Säg sanningen!


I Sverige skjuter man inte ihjäl journalister, man gör dem arbetslösa. De som är kvar behåller hellre sitt jobb än står upp för yttrandefriheten, pressfriheten. (Nu handlar detta generellt om journalistik, det finns enskilda journalister som verkligen undersöker landet, verkligheten, människorna,
medborgarna och världen.) Det finns de som vågar ställa frågorna, men det finns också oändligt många som inte läst på.
Pressfriheten är en fråga om vem som ska eller kan betala. Ingen tycker sig ha ett övergripande samhällsansvar och rädslan för ett ”drev” är så stor att makthavare stängt dörrarna och bara släpper information på presskonferenser som kan liknas vid gratis marknadsföring. Riktiga journalister, som det hade varit värt att bilda en mänsklig mur runt, nöjer sig inte med det.
Journalistiken har blivit en branschkris, en bland alla andra. Men bristen på god journalistik är så mycket större än en branschkris, det är en systemkris, en samhällskris där politiken bör agera.
25 % av landets journalister har försvunnit och det går fort utför.
Var är klimatreportagen, den samlade bilden av nödläge? Vem ska ta det ansvaret om inte public service – i allmänhetens tjänst.
— Den tredje statsmakten behövs av andra anledningar än att granska makten och beslutsfattarna.
Demokrati är gemenskap, tillhörighet och trygghet, en fråga om delaktighet, om att vara behövd som medborgare, att bli sedd som en resurs i samhället.
Under 1980-talet lydde de flesta utbildade journalister under något som kallades ”pressetiska regler”. Om vi bröt mot någon av dessa omfattande regler riskerade vi att hamna hos pressombudsmannen (PO) eller Pressens Opinonsnämnd (PON). Journalistens uppdrag i samhället var att stå för en ansvarsfull publicering av allsidig och korrekt nyhetsförmedling, skapa opinion, granska makten.
Lämna inte planeten, människorna och djuren i sticket. Svik oss inte. Gör ert jobb! Säg sanningen!


Ann Engqvist

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.