Igår hoppade jag över elstängsel. Släpade stege genom tjurhagen. Klättrade över taggtråd och svingade mig över stängslet. Löpte som en hind över gräsmarker mot landningsbanan. Jag stoppade ett flyg. Jag kan inte förstå att jag lyckades.
Men mitt huvudsakliga budskap finns i flygbladet som följer nedan. Det delades ut inne på terminalen. Jag gav det till polis och säkerhetspersonal på landningsbanan. Jag gav det till polis på häktet i Ystad. Det finns avfotograferat i mitt längsta förhör någonsin. Och kanske mitt bästa.
Jag var väldigt rädd i häktet. Rädd för att åtalspunkterna var så allvarliga. Jag hade inte förberett mig tillräckligt mentalt. Inte praktiskt heller. Livet står emellan. Jag älskar ju livet och människorna. Älskar mina barn, mina vackraste vänner, mina dyrbara aktivistvänner och vill vara mitt bland alla dessa och mitt i livet. Och jag älskar min vimsiga ibland alltför intensiva hund. Vem tar hand om honom när jag är borta….Det är svårt att göra vad som krävs.
Men så befinner vi oss i den djupaste klimatkrisen. Den kräver mer av mig och jag förbereder så sakta mig på det.
Här är texten i flygbladet som jag hoppas spreds för vinden.
—————————
Allt går åt helvete
….och jag är verkligen verkligen livrädd.
Jag heter Helen och är mamma till tre barn. Just nu sitter jag på landningsbanan.
Jag sitter inte bara och endast på landningsbanan för att stoppa flygen. Jag sitter på landningsbanan för att stoppa politikerna från mer galenskap, från mer dårskap. För politiken är vanvettet personifierat just för att inget sker. Allt fortgår som vanligt trots att världen står på branten till helvetet. Klimathelvetet.
Jorden brinner till aska mitt framför våra ögon. Jordmånen för allt liv spolas bort. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen och det ändlösa lidande vi orsakar människa, djur och natur gör mig så förtvivlat sorgsen. Överallt ser vi självförstärkande processer. Vi skenar in i en framtid av hetta, torka, matbrist, massimmigration där levnadsvillkoren för människor brutalt rycks undan mitt framför deras fötter. Samhällen kommer kollapsa och i dess spår följer våld och konflikt. Vi kommer slåss för våra liv på ett sätt som inte ens går att föreställa sig. Det kommer bli klimatkrig.
Forskarna larmar. Allt högre. Koldioxidutsläppen bara måste ner nu. Och de måste minska drastiskt och fort. Tiden rinner ut för oss. Koldioxidutsläppen måste upphöra, inte 2045, utan nu. Vi har bara ett fåtal år på oss att göra det som krävs. Forskarna larmar och politikerna debatterar oväsentligheter. Deras lamhet att agera på en livshotande situation är mer än skandalös. Det finns inga ord som kan beskriva denna gränslösa ansvarslöshet.
Hur kan en regering subventionera fossila verksamheter och samtidigt påstå sig arbeta för ett klimatneutralt samhälle. Förljugenhet. Detta hycklande tar livet av oss. Det dödar oss och vår planet. Och jag är så livrädd för en framtid i kaos och ovisshet präglad av ofattbart lidande.
Jag sitter på landningsbanan. Det är ett skrik efter handling. Mer än något annat är det ett skrik efter handling.
Med kärlek // Helen